Bloggen flyttar och blir en annan

Bloggen flyttar hit och blir en annan. Följ mig där!

Mia Törnblom, "Så dumt!"

Så dumt! är enligt författaren Mia Törnblom de ord som bäst beskriver tiden då hon var narkoman. Det är en språkmässigt mycket enkel självbiografi, men för den skull är den inte tråkig eller ointressant. Det här är en sträckläsningsbok, en rak, tydlig och med sannhet berättad historia om tiden då allt hon brydde sig om var att skaffa en till fix och göra bedrägerier så att hon skulle ha råd med en till fix - och författaren drar sig inte för att beskriva situationer som för många kan te sig väldigt absurda och äcklande.

Så tar hennes pojkvän sitt liv. Mörkret verkar inte ta slut. Hon åker på behandlingshem, men det tar en tid innan hon inser att det är självkänsla som hon alltid har saknat. Nu tar tankegångarna sin början. Och hon kommer på svaret: hon har alltid haft väldigt bra självförtroende, men nästan ingen självkänsla. Detta blir en avgörande upptäckt, som tillsammans med det faktum att hennes pojkvän valde att ta sitt liv gör att hon klarar av att återta makten över sig själv och sitt liv, och jobba på sin självkänsla.

Jag är säkert inte den enda som fascineras över och inspireras av Mia. Hennes andra böcker, Självkänsla och Självkänsla nu, är också de bevis på att hon lyckats frigöra sig från sitt förflutna och att hon nu älskar och respekterar sig själv, oavsett vad hon presterar eller vem hon är i andras ögon - för sådant spelar ju egentligen ingen roll.

Mia Törnblom föddes 1967 i Stockholm och är i dag livsstilscoach och författare. Under 2007 ledde hon Nyberg och Törnblom på TV3 tillsammans med René Nyberg. Hon har synts mycket i media och har blivit den som allra mest har uppmärksammat detta med vikten av att ha en god självkänsla.

Den senaste tidens förehavanden

I torsdags förra veckan skrev jag min första hemtenta på universitetsnivå. Först fick jag panik, var inte alls förberedd, men sedan lugnade jag ned mig och skrev svar på de två essäfrågorna som jag valt. Den första, "Jämför gudsbegreppet - begreppet 'gud' - hos Homeros och Bibeln", och den andra, "Jämför synen på kärlek hos Sapfo och Euripides". Det var intressant. Jag har ingen aning om hur det gick. I går började den andra delkursen, "Renässansen: Europeisk litteratur 1400-1830".

Jag har varit i Göteborg tillsammans med min lillasyster. Vi åkte dit i torsdags morse (ja, jag fick skriva tentan det första jag gjorde när jag kom fram till Göteborg) och åkte hem söndag kväll. Det var mycket kärlek, kramar, skratt och flum. Jag tog många foton på träd. Jag har fått tid att bara vara, och tänka. Jag har fått många nya uppslag till idéer och projekt. Jag älskar Göteborg, det är en underbar stad. En paus. Vi råkade dock utför förseningar på väg hem, men jag ansökte nyss om reseersättning och fick ett värdebevis på 788 kronor att använda nästa gång jag ska åka tåg.

I går fyllde A 28 år. Grattis! Vi åt bl. a. min jättegoda kikärtssoppa samt våfflor med glass (allt veganskt, såklart).

Just nu läser jag mest i Zac O'Yeahs biografi "Mahatma!". Jag har alltid varit nyfiken på Gandhi, och jag måste säga att den här boken är riktigt bra och väldigt intressant. Redogörelserna för och skildringen av hans liv är riktigt utförliga, det tycker jag om. Jag får ett perspektiv på hur situationen i Indien och Sydafrika såg ut i början av 1900-talet. Läsvärd!

Sara Stridsberg, "Happy Sally"

Happy Sally är Sara Stridsbergs debutroman som utkom 2004 och är en fantasi om den svenska långdistanssimmerskan Sally Bauer (1910-2001), som var den första skandinaven att simma över Engelska kanalen. Den handlar också om Ellen, en kvinna som femtio år senare ska försöka göra om samma bedrift. Om hon klarar av att korsa den Engelska kanalen, så får hon hur mycket simtid som helst - men om hon inte klarar av det, så ska hon åka på en seglats till Amerika tillsammans med sin man Viktor och deras två barn.

Genom ögonen ur ett av Ellens barn, som besöker staden Dover (där både Sally och Ellen simmade i land efter att ha korsat kanalen många år tidigare) för att minnas och blicka tillbaka på tiden som varit, får vi följa Sallys och Ellens liv. Stridsberg blandar tempus - ibland får vi som sagt följa berättelsen ur Ellens barns perspektiv, som inte någon gång benämns med ett namn, och ibland är det tillbakablickar på tiden då Ellen skulle simma över kanalen. Då och då får vi bläddra igenom Sallys dagboksanteckningar. På detta vis möter vi olika historier som utspelas i olika tider, och som alla är lika intressanta och fängslande.

Stridsbergs språk är väldigt okomplicerat och består av många korta, kraftfulla meningar och en mängd ihopsatta, nästan påhittade ord. Mycket i boken är hemligheter, det är till exempel först många sidor fram, som jag förstår att den som är i Dover inte är Ellen, utan hennes barn. Det krävs att läsaren sätter sig in i berättelsen och lägger ett eget litet pussel. Det är en stark läsupplevelse och det var med gråten i halsen som jag lade undan den utlästa boken. Den lämnar många avtryck och många tankar, och inte minst frågor. Dock tyckte jag ändå lite bättre om Drömfakulteten (2006), kanske hade Stridsberg när hon skrev den hittat sitt språk lite mer och kommit det lite, lite närmare.

Maja Lundgren, "Pompeji"

Det är inte så ofta som jag lämnas förvirrad efter att ha läst en bok. Men nu känner jag mig väldigt förvirrad och kluven - jag vet inte riktigt vad jag tycker om Maja Lundgrens historiska roman Pompeji (2001), som handlar om livet i den italienska staden sydost om vulkanen Vesuvius.

Alla känner vi till vad som hände - Vesuvius fick ett utbrott år 79 f.Kr. och ödelade hela Pompeji. Det är tiden före utbrottet som skildras i denna roman, något om följderna får vi inte veta. Fiktion blandas med en bit historicitet. Dock är det svårt att veta vad som är sant och vad som är påhittat. Vi får följa mimaren Methe som tillsammans med sina vänner Paris och Actius Anicetus spelar tragedier och komedier på stadens teatrar. Vi får en glimt av Publius Paquius Proculus liv. Det är många separata historier i denna bok, men i slutändan är de ändå sammankopplade av det faktum att de bor och vistas i samma stad, i samma tid. Pompeji skildras som "det lilla grymma Pompeji" som flockas av prostituerade, slavar, hårt arbetande och bara en liten del överklass.

Boken är väldigt lätt- och snabbläst. Likaså är språket. Just själva språket är det som jag tycker minst om - överallt är det svärord och könsord, som gör att jag inte riktigt kan ta boken på allvar. Det blir fel. Om boken hade varit skriven annorlunda, så hade jag kanske tyckt bättre om den. För själva kärnberättelsen är det egentligen inget fel på.

När Pompeji kom ut fick den otroligt mycket beröm och uppskattning. Den vann Svenska dagbladets litteraturpris och blev nominerad till Augustpriset samt de internationella priserna Bancarella och Prix Jean Monnet de la littérature européenne.

Euripides, "Medea"

Medea är ett drama av Euripides som skildrar den trolldomskunnige kvinnan Medea och hennes kamp mot maken Jason, som lämnar henne för en annan kvinna - trots sitt giftermål med henne och trots att de tillsammans har två barn.

I början får vi möta en Medea som är utom sig av sorg på grund av sin makes svek. Hon tycks ha fallit ned i djup förtvivlan och överväger att ta sitt liv. Hon vill inte leva mer. Men så börjar hon tänka på hur hon ska ta ut hämnden på denna man, som hon nu föraktar så mycket.

Medea är inte bara en kamp mellan man och hustru, utan även en kamp mellan könen i sig. Det finns många antydningar om att mannen skulle vara det överlägsna könet. Kvinnan anses vara svag, och man kan inte tänka sig att hon skulle kunna företa sig sådana saker som mannen med lätthet utför. Dessa tankar överbevisas dock i slutet - Medeas listighet vänder upp och ned på hela deras tillvaro, och hon utnyttjar även sin ställning som kvinna för att lura Jason till att tro att hon inget ont vill. Trots den ödesdigra utgången, kan man inte annat än sympatisera med Medea, en kvinna som fått utstå mycket och vars bägare nu runnit över.

Tillsammans med Aischylos och Sofokles är Euripides en av tre tragöder vars verk har bevarats. Euripides levde troligtvis mellan 480 f.Kr.-406 f.Kr. Av hans cirka åttio dramer, finns i dag arton bevarade.

Se tidigare recensioner av grekisk dramatik:
Sofokles, "Kung Oidipus"

Sofokles, "Kung Oidipus"

Sofokles antika tragedi Kung Oidipus skrevs ungefär 427 f.Kr, men trots att det har gått så lång tid sedan dess är Kung Oidipus, liksom så många andra antika verk, fortfarande ett drama som än i dag läses, spelas upp på scen och ses med stor fascination.

Thebe, staden där Oidipus är kung, härjas av en pest, ett straff sänt av gudarna. För att undkomma pesten och hela stadens undergång måste Oidipus och invånarna ta reda på vem det var som mördade den förre konungen Laïos och ge den ansvarige sitt rättmätiga straff. Oidipus misstänker såväl siaren Teiresias och Kreon, hans fru Iokastes bror, för dådet. Ett sökande efter sanningen om vem mördaren är börjar, men vändningen blir oväntad och dramatisk.

Några av de centrala begreppen i Kung Oidipus är hämnden och ödets makt; man kan inte undgå sitt öde. Här är gudarna ständigt närvarande. Det är en historia som slutar i vansinne. Kung Oidipus lyckas bibehålla den spänning som ganska snabbt tas upp i början och som gör att man anar utgången; men man är ändå inte riktigt helt säker på hur detta ska sluta.

Sofokles var den andre av tre grekiska tragöder vars verk har bevarats. Man förmodar att han skrev över 120 dramer, men bara sju av dem finns kvar att läsa i dag - Aias, Antigone, Kvinnorna i Trachis, Kung Oidipus, Elektra, Filoktetes och Oidipus i Kolonos.

Om den litterära kanon och "fin litteratur"

Jag tycker att begreppet "litterär kanon" är något luddigt. Ja, det litterära kanon är en samling litterära verk som några tycker är viktiga och som anses ha påverkat människor och samhället, i stort eller smått. Men vilka är egentligen dessa "några" som bestämmer vad den litterära kanon ska innehålla? Är det de vanliga, läsande människorna eller är det litteraturvetare, journalister och andra tyckare som bestämmer vad som är fin, läsvärd litteratur?

Jag har svårt att tro att det är de oberoende läsarna som sätter rättesnöret i det här fallet. Jag kanske misstar mig nu, men enligt min erfarenhet läser folk i allmänhet mest deckare och chick lit nuförtiden. Och jag tvivlar på att dessa verk kommer att finnas med i den litterära kanon om, säg, hundra år. Och litteraturvetarna nu riktar inte in sig särskilt mycket på den samtida litteraturen, utan fokuserar bakåt, på det som varit, på det som skrivits förr. Jag tvivlar på om de någonsin kommer att göra på något annat vis.

Denna fråga leder oss vidare in i tankebanorna gällande vad som är bra litteratur och vad som inte är det. Och vem är det som bestämmer det? En ändlös diskussion som debatterats hur mycket som helst. Jag tror inte att vi kommer att komma fram till något enstämmigt svar angående det och det är en del av problemet. Å andra sidan - spelar det någon roll?

En annan tanke: Jag har på senaste tiden lärt mig att mycket av den litteratur som finns i kanon inte alls är något att hänga i julgranen. Detta påminner mig då om att vi alla har olika smak och tycke. Och hur kan då den litterära kanon anses representera den stora läsande massan, om åsikterna ibland kan gå så vitt isär?

Bara några tankar och grubblerier. Skriv gärna vad ni tycker!